fredag, april 10, 2015

Recension: Supersci - Entropy (2015)

Supersci
Entropy
8/10

Mr. Noun, Remedeeh och Arka  som utgör hiphopgruppen Supersci (tidigare Superscientifiku) är inga froma lamm på den svenska hiphopscenen. Redan 1998, då utan Remedeeh som tillkommit på senare tid, släppte de sin första EP Soundvalley, men under de 17 år som gått sedan dess har bara två album släppts. 2006 kom debutalbumet Pinetrees on The Pavement och 2010 den andra plattan, Timelines.

Fem år har gått sedan dess och det har varit väldigt tyst från Supersci, tills i början av december förra året, när singeln Entropy kom från ingenstans tillsammans med meddelandet att ett nytt album var planerat att släppas våren 2015. Tiden gick och andra singeln Dark Matter, med Kristin Amparo som gäst, kom i mitten av mars i år.

Att någon vågat föra in den fysikaliska tillståndsfunktionen entropi och mörk materia i två svenska singlar inför ett kommande hiphopalbum kändes lite märkligt, men framförallt väldigt intressant och spännande. Skulle detta innebära att det fanns två utstickare på skivan? Skulle det innebära att hela skivan klingade i detta tema, eller skulle det innebära att dessa två singlarna var två segment som skulle knyta ihop skivan? Frågorna var många.

Det första spåret Intropy påminner om singlarna både till val av titel och rent ljudmässigt - ett gott tecken med andra ord. Nästa spår är Entropy, första singeln till plattan, som gästas av Isabel Neib ger med sin starka röst låten till en utstickare. Dark Matter, Break It Up och Break It Down är de tre nästföljande låtarna och den röda tråden i skivan uppenbarar sig - texter som fokuserar på vetenskapen och dess oklarheter såsom svarta hål, mörk materia, energi och tyngdkraften över beats som ganska genomgående har elektroniska influenser som matchar upp grundkonceptet snyggt. Typexempel på låtar som blir bättre och bättre i takt med fler och fler spelningar. Men vid spår nummer sex, Call Of The Wind, som gästas av Rapper kC, vänder skivan riktning och man bemöts av ett beat innehållandes jojkande tillsammans med texten där Supersci tar oss tillbaka till sina rötter i dom norrländska skogarna. En blandad känsla besående av mystik, mörka uppländska nätter, fjällcampande och ylande vargar.

Ett hopp görs igen i skivan när spåret Digits kör igång där frågan om människors existens och värde behandlas. Trots att det inte är samma ämnen som behandlades initialt på skivan är ljudbilden på flera sätt påfallande lik. Let Go gästas av Isabel Neib och Cleo och vi dalar sakta ner till samma typ av musik som i början på skivan, men att Cleo gästar låten genererar att det fortfarande blir en låt på sitt egna vis. Vid detta laget är man nog väldigt nöjd med skivan om man uppskattar soundet och grundkonceptet som behandlas. Men så drar Up In The Lab igång och det känns verkligen som den bästa låten på skivan. Beatet är lugnt men är samtidigt hårt och snabbt på grund av hihat-trummorna som ger ett inslag av marschmusik och lyssnar man noga hör man ett svagt inslag av ett jojkliknande ljud inbakat i bakgrunden på vissa ställen. Texten är, som ni säkert räknat ut, väldigt laboratorie- och vetenskapsinriktad. Why Oh Why är den sista riktiga låten på skivan, en låt som har inslag av samba. Samba? Kan det verkligen passa in i den råda tråden? Ja, det gör det och även på ett sätt så att en låt sticker ut litegrann igen, vilket behövs på en skiva med tolv låtar för att man dels inte ska tröttna på skivan utan kunna genomlyssna den men samtidigt som man också sporadiskt ska kunna spela låtar från den. Outropy är sista låten. Ingen jättemärkvärdig låt i sig - men den knyter ihop säcken på ett bra sätt.

Det är svårt att svara på hur man som helt ointresserad av vetenskap tar denna skivan. Jag kan tänka mig att mitt egna intresse för vetenskap ligger till skivans fördel. Men oavsätt om så är fallet eller inte så går det iallafall inte att blunda för att hela skivan mer eller mindre har en röd tråd rakt igenom. Tillsammans med intressanta gäster, väldigt bra produktioner av Erik L, Broke 'n TipsyArka och Simon O som ger ett relativt glatt sound (som såhär i hiphopens glada moderna dagar samtidigt är nyskapande) så blir det hela riktigt bra. Skrapar man bort ytan på det som tillsynes låter glatt så finner man efter ett par lyssningar det norrländska vemodet dolt i bakgrunden - således får albumet fler nivåer och större djup. Det är ett album som växer, framför allt växer det på en.

Entropy släpps den 10/4 via Flyphonic Phonogram.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar